Tankar 

Min pappa sa något i veckan som fastnade i mig. Efter att länge levt med dimmig syn vågade han till slut operera sin grå starr. När jag frågade hur det kändes svarade han:

Det finns något nästan lurigt i hur tiden jobbar med oss. Som unga springer vi. Mot mer, större, snabbare. Lyckan ligger där framme… bara vi håller tempot, väljer rätt bana, får applåderna som bevis. Sen fyller man 53 (vilket jag gjorde i fredags) Och plötsligt springer man inte lika mycket längre. Inte för att man inte kan. Utan för att...