Hållbarhet

Så löd mina anklagande ord till min 7 åriga dotter en stressad morgon förra veckan. Sanningen kom fram lite senare på dagen och jag hade fel. Hon hade talat sanning. Jag fick be om ursäkt och allt förlåtet och glömt. Trodde jag.

Var det bättre förr?
När jag växte upp så köade vi utanför telefonautomater varje gång vi ville ringa hem. Vi fick inte hoppa på golvet när vi lyssnade på musik - då blev det hack på skivan. Alla rökte inomhus - på bussen, flyget och restaurangen. Ingen tyckte att det var konstigt!

Jag har öronproppar när jag sover. Jag har provat alla varianter. I olika former, material och färger. Mitt missbruk av de började för 8 år sedan. När jag bodde i stan. Nya nattpigga och stökiga grannar var anledningen. Min tanke var: jag kan inte förändra de, men jag kan göra något åt det själv. Konstruktivt eller hur?

Att vänta är ju bland det tråkigaste som finns. Eftersom jag växte upp i Argentina så har jag sedan barnsben lärt mig vänta. Ingen håller tiden. En timmes försening är ju norm. Trots att jag har väntat i hela min uppväxt och att jag dessutom är gift med en tidsoptimist så gillar jag inte vänta. Gör du det?

Visslar du på väg till jobbet eller på väg hem? Förhoppningsvis båda. Det är tyvärr få förunnat att känna glädja i alla områden i livet. Är det ens möjligt?

Ett av barnen fyllde år. Min fru och jag tittar på varandra och vi drar efter andan. Vi har precis upptäckt orden man inte vill läsa på kartongen som innehåller dockhuset vi har köpt: "viss montering krävs"!
Vi ville ha en present till vårt barn. Vi fick istället ett projekt. Ett som tog faktiskt flera timmar att få ihop....

Jag borde ha varit superglad och förväntansfull. Istället malde oron och påverkade min sömn på nätterna. Boken jag hade författat hade skickats till tryck och snart skulle alla få läsa allt jag skrivit. Sanningen var att jag hade ångest över ett särskilt kapitel. Skammen knackade på och tyckte att det var onödigt med att vara så sårbar. Hade jag...

Dö rik!

05.02.2023

I år händer det. Det jag trodde skulle ske långt fram i evigheten någonstans. Men det står runt hörnet just nu och väntar på mig. Jag menar inte döden. Utan min 50 årsdag. Jag har ingen kris men märker att jag tänker väldigt mycket kring just en fråga. Vad är viktigt, på riktigt?