Relationer är inget bokslut

Jag såg ett inslag igår där en äldre man sa att världen består av två typer av människor: givers och takers. Han sa det med en sådan självklarhet, som om han äntligen knäckt koden till hur allt hänger ihop.
Och visst… vi känner igen dem. På jobbet, i vänskapskretsen, i ledningsgruppen. De som delar med sig av kunskap, tar ansvar, lyfter andra. Och de som säkrar sitt, bevakar sitt revir och gärna står längst fram när det ska kvitteras applåder.

Men jag tror inte att vi är typer. Jag tror att vi är i rörelse. Och ännu mer: vi är beslut.
Barn tar. För att de måste. De överlever så. De är beroende. Det är inget moraliskt över det. Men mognad börjar när vi inser att världen inte längre bara är en plats som ska försörja oss. Vi kan vara med och bära den. Bidra. Bygga. Det är inte en åldersfråga, utan en medvetenhetsfråga.
Och en viljefråga.

För det räcker inte att förstå. Vi behöver också bestämma oss. Vem vill jag vara här? På min arbetsplats? I mitt team? I mina relationer? Hemma?
Relationer är trots allt inte bokföring. Inte matte. Inte balansräkning. De är levande utbyten. Om jag börjar räkna exakt vem som gav mest senast har något redan gått förlorat. Samtidigt är mognad inte att alltid ge tills man går sönder. Det är att kunna ge utan att utplåna sig själv. Och att kunna ta emot utan att exploatera.

De flesta av oss är nog egentligen "matchers". Vi ger så länge det känns rättvist. Balans är ett minimum. Men rättvisa är inte alltid den högsta formen av mognad. Om vi bara bidrar när det "förtjänas" krymper vi lätt tillbaka till kalkylerande versioner av oss själva.
Det vuxna visar sig ofta i att vi ibland ger trots att vi vet att vi inte får något tillbaka. Utan baktanke. För att det är rätt sak att göra. Lite som när vi blev föräldrar. Vi gav sömn, tid, ork, även när vi hade någon kraft kvar… utan kvitto. Och märkligt nog var det just där vi växte som mest.

Kanske är det där förvandlingen bor. Inte i etiketten "giver" eller "taker". Utan i det dagliga, ofta ganska odramatiska beslutet:

Idag vill jag vara en som bidrar.

Inte för att det lönar sig. Utan för att det formar mig. Och i förlängningen min arbetsplats, mina relationer och den kultur jag är med och skapar.

Och det fina? Vi får välja igen imorgon.