Igår beställde jag en del saker på nätet. Klickade runt, jämförde alternativ, la till något extra för att komma upp i fraktfritt. Allt gick snabbt, smidigt och helt på mina villkor.

Veckan som gått har varit tät av människor. Rum fyllda av skratt och artighet, samtal som drog ut på tiden. Men det som stannat kvar mest är inte vad som hände… utan hur jag mötte det.

Det låter som ett val man gör i stunden. I själva verket görs det varje dag.
Relationer byggs inte på vem som vann argumentet. De byggs på vem som valde förståelse framför prestige. Ingen kärlek har någonsin överlevt på ett facit.

I fredags kom jag hem, fortfarande kvar i huvudet någon helt annanstans.
Ni vet hur det är… kroppen kliver innanför dörren, men tankarna är kvar i mejlen, mötet, utmaningarna, allt det där som snurrar.

Förra helgen satt jag med en gammal ledargestalt över en kopp kaffe. Vi pratade om livet, jobbet och alla de där planerna vi alltid gör. Mitt i samtalet log han och sa:

Jag fastnade framför en Idol-audition igår. Och där stod hon, full av självförtroende. Madison Square Garden? Självklart. Världsturné? Check. Allt var redan klart i hennes huvud.
Men när tonerna inte riktigt landade… blev det tydligt för alla andra: verkligheten och självbilden gick inte hand i hand. När juryn sa nej var det inte för att hon inte...

Det händer mig oftare än jag vill erkänna. En känsla dyker upp, starkare än jag väntat mig, och plötsligt reagerar jag på ett sätt jag inte ens känner igen. Som om känslan tar över ratten och kör rakt åt ett håll jag inte vill.

Jag har tänkt en hel del på det här med ledarskap. För mig är det lite som skönhet. Svårt att definiera, men när man ser det så känner man igen det direkt.

Finns det något retligare än att städa hela huset och ens partner inte lägger märke till det? Eller som barn vänta på att pappa ska komma hem så man får visa vad man byggt och kanske bygga vidare tillsammans men sent inse att han hade andra planer?