Jag körde på gamla Ö-vägen i Norrköping. På väg tillbaka till kontoret efter ett möte. En helt vanlig förmiddag. Klockan var runt tio. Då blinkade mobilen till. Jag vet. Man ska inte titta. Men det gjorde jag. Bara en snabb blick. På skärmen fanns en bild. Ett nyfött barn. Ingen text. Inget meddelande. Det behövdes inte. Jag visste.

Jag satt med en kille vars historia var så mörk att jag knappt visste vad jag skulle säga.
22 år av flykt.

En sak vi alla har gemensamt är att vi blivit sårade någon gång. Någon gång har vi sårat någon annan. Vi har alla fallit, tappat greppet, upplevt en kris, en sorg.

Jag sitter på tåget på väg till Stockholm. Bredvid mig sitter två 19-åringar som inte har träffats på länge. De har mycket att prata om.

Två veckor. Ett samtal i taget.
Jag har suttit mittemot mina medarbetare. Kollegor, vänner, medvandrare, kärt barn har många namn… och egentligen bara lyssnat. Längre än vanligt. Lite djupare än vanligt.

Satt i bilen med min 9-åriga dotter när hon plötsligt sa:

Min pappa sa något i veckan som fastnade i mig. Efter att länge levt med dimmig syn vågade han till slut operera sin grå starr. När jag frågade hur det kändes svarade han:

Det finns något nästan lurigt i hur tiden jobbar med oss. Som unga springer vi. Mot mer, större, snabbare. Lyckan ligger där framme… bara vi håller tempot, väljer rätt bana, får applåderna som bevis. Sen fyller man 53 (vilket jag gjorde i fredags) Och plötsligt springer man inte lika mycket längre. Inte för att man inte kan. Utan för att...

Vi är väldigt snabba på att sätta människor i fack.