När erfarenheten söver nyfikenheten

Jag sitter på tåget på väg till Stockholm. Bredvid mig sitter två 19-åringar som inte har träffats på länge. De har mycket att prata om.

Den ena läser till tandläkare. Den andra har börjat jobba. De berättar för varandra om sina nya liv. Om saker de varit med om sedan sist. Om människor de träffat och erfarenheter de fått.
Och så börjar de prata om Facebook. "Visst är det fantastiskt med alla grupper man kan vara med i?"

Den ena berättar entusiastiskt att hon precis gått med i gruppen Vi som älskar kantareller i Sörmland. Jag ler för mig själv. Facebook. Jag gick med några år innan de här två ens var födda. Och nu sitter jag här och lyssnar på deras upptäckt av något som för mig nästan känns antikt.

Men någonstans mellan Södertälje och Stockholm börjar jag tänka att det kanske inte alls är Facebook som är intressant. Utan själva upptäckten. För dem är Facebook nytt. För mig är det gammalt. Samma plattform. Samma grupper. Samma funktioner. Men två helt olika upplevelser.

Och då börjar jag zooma ut. Jag tittar på mitt eget liv.

• Vad finns där som alltid har funnits men som jag ännu inte har upptäckt?
• Vilka människor finns i min närhet som jag egentligen inte känner?
• Vilka samtal har jag aldrig haft?
• Vilka platser har jag passerat hundratals gånger utan att någon gång svänga av?
• Vilka möjligheter har jag avfärdat för att jag redan bestämt mig för vad de är?

Jag blev nog så fascinerad av dem för att de såg något jag slutat se. Inte för att de visste mer. Utan för att de visste mindre.

Erfarenhet kan söva nyfikenheten.

Jag klev av tåget i Stockholm, med samma stressade stad framför mig som alltid. Nu var det inte staden som behövde förnyas. Det var blicken.