Det låter som ett val man gör i stunden. I själva verket görs det varje dag.
Relationer byggs inte på vem som vann argumentet. De byggs på vem som valde förståelse framför prestige. Ingen kärlek har någonsin överlevt på ett facit.
I fredags kom jag hem, fortfarande kvar i huvudet någon helt annanstans.
Ni vet hur det är… kroppen kliver innanför dörren, men tankarna är kvar i mejlen, mötet, utmaningarna, allt det där som snurrar.
Jag fastnade framför en Idol-audition igår. Och där stod hon, full av självförtroende. Madison Square Garden? Självklart. Världsturné? Check. Allt var redan klart i hennes huvud.
Men när tonerna inte riktigt landade… blev det tydligt för alla andra: verkligheten och självbilden gick inte hand i hand. När juryn sa nej var det inte för att hon inte...
Det händer mig oftare än jag vill erkänna. En känsla dyker upp, starkare än jag väntat mig, och plötsligt reagerar jag på ett sätt jag inte ens känner igen. Som om känslan tar över ratten och kör rakt åt ett håll jag inte vill.
Jag har tänkt en hel del på det här med ledarskap. För mig är det lite som skönhet. Svårt att definiera, men när man ser det så känner man igen det direkt.
Finns det något retligare än att städa hela huset och ens partner inte lägger märke till det? Eller som barn vänta på att pappa ska komma hem så man får visa vad man byggt och kanske bygga vidare tillsammans men sent inse att han hade andra planer?
En god vän till mig har nyligen fått en pacemaker. När jag skulle förklara för andra hur apparaten fungerar råkade jag säga fel. I stället för pacemaker sa jag peace-maker.
Vi skrattade. Men jag fastnade i felsägningen. Tänk om en sådan faktiskt fanns?
Det var vad hon frågade, gång på gång, under månader av undersökningar för misstänkt cancer. Men svaret blev alltid detsamma: "Nej, vi kan bara ge fakta."
Till slut kom beskedet – den sortens dom där allt faller. Hopplöst. Obotligt. Men samma kväll ringde läkaren tillbaka. Ett nytt provsvar. En ny behandling. En öppning mot liv. Ett mirakel, sa hon....
Någon sa det där en gång – "när jag till slut hade lärt mig alla svar, bytte de ut alla frågor" – och jag vet inte vem det var, men jag skulle vilja bjuda den personen på fika. För jag tror inte jag hört något som bättre fångar känslan av att försöka hänga med i livet.
Om vi satt mittemot varandra nu – du med armarna i kors och skeptisk blick – så skulle jag inte börja med stora livsråd. Jag vet att du skulle himla med ögonen. Så vi skippar det. Men jag skulle ändå vilja säga några saker. Inte för att jag har allt på plats (det får du släppa direkt), utan för att...