Mitt viktigaste jobb står inte i kalendern!

Två veckor. Ett samtal i taget.
Jag har suttit mittemot mina medarbetare. Kollegor, vänner, medvandrare, kärt barn har många namn… och egentligen bara lyssnat. Längre än vanligt. Lite djupare än vanligt.

Jag hade en lista. Mål. Obligatoriska utbildningar. De vanliga punkterna man ska beta av. Halvvägs in i några samtal låg listan orörd. Obetydlig, liksom.

För det som faktiskt kom upp var annat. Föräldraskap. Partners. Åldrande föräldrar. Någon på väg ut ur en kris. Någon annan precis på väg in i en ny fas av livet. Ständig rörelse, hos alla, samtidigt.
Vi är så mycket mer än våra roller på jobbet. Det vet jag. Men att sitta i det, lyssna på det, på riktigt… det är något annat än att veta det.

En av mina medarbetare sa något jag inte kan sluta tänka på. Vi pratade om förändring, om allt som skiftar just nu, och hen sa:

"Förändring är bara något alla älskar i sina CV:n." 

Jag log. Och kände mig avslöjad samtidigt.
Hur många gånger har jag själv skrivit "trivs i förändring" utan att riktigt mena vikten av det. Förändring är fint på pappret. I verkligheten är det sömnlösa nätter, omorganisationer som landar i någons redan fulla liv, och en chef (mig)som ska hålla i både siffror och människor samtidigt.

Jag har inga färdiga svar efter dessa två veckor. Bara en starkare känsla av att mitt viktigaste jobb inte står på listan. Det står i pausen efter frågan "hur mår du, egentligen"...