Kultur

Min pappa sa något i veckan som fastnade i mig. Efter att länge levt med dimmig syn vågade han till slut operera sin grå starr. När jag frågade hur det kändes svarade han:

Det finns något nästan lurigt i hur tiden jobbar med oss. Som unga springer vi. Mot mer, större, snabbare. Lyckan ligger där framme… bara vi håller tempot, väljer rätt bana, får applåderna som bevis. Sen fyller man 53 (vilket jag gjorde i fredags) Och plötsligt springer man inte lika mycket längre. Inte för att man inte kan. Utan för att...

Vi är väldigt snabba på att sätta människor i fack.

Igår beställde jag en del saker på nätet. Klickade runt, jämförde alternativ, la till något extra för att komma upp i fraktfritt. Allt gick snabbt, smidigt och helt på mina villkor.

Veckan som gått har varit tät av människor. Rum fyllda av skratt och artighet, samtal som drog ut på tiden. Men det som stannat kvar mest är inte vad som hände… utan hur jag mötte det.

Förra helgen satt jag med en gammal ledargestalt över en kopp kaffe. Vi pratade om livet, jobbet och alla de där planerna vi alltid gör. Mitt i samtalet log han och sa:

Tillbaka efter semestern. Kroppen är utvilad. Tankarna är… någonstans mellan dåtid och framtid. Under ledigheten slogs jag av hur mycket vår bild av framtiden påverkar vårt nu. Inte bara i de stora besluten utan i det lilla, tysta: Hur vi vaknar. Hur vi lyssnar. Hur vi är mot varandra.

"Pappa skulle dö UTAN mamma. Och mamma skulle dö MED pappa."

Någon sa det från scenen. Det var på aktörskonferensen jag deltog i veckan som gått. Jag minns inte vem det var som yppade orden. Men frasen har bott i mig sen dess. Jag har idisslat den - "ge människor kontext"
Folk gör sitt bästa. Oftast. Men vi dömer ändå – snabbt, slarvigt och gärna.

En vän sa det en gång när jag klev in i rummet: "Det hörs när du har anlänt. Man tar aldrig fel när skratten fyller lokalen – det är Daniel som kommer! Du har en last, min vän… du älskar att skratta!"