De som sitter kvar!

Det finns något nästan lurigt i hur tiden jobbar med oss. Som unga springer vi. Mot mer, större, snabbare. Lyckan ligger där framme… bara vi håller tempot, väljer rätt bana, får applåderna som bevis. Sen fyller man 53 (vilket jag gjorde i fredags) Och plötsligt springer man inte lika mycket längre. Inte för att man inte kan. Utan för att man inte behöver.

Något har skiftat.

Vid 33 är framgång tydlig. En titel, en riktning, ett "på väg". Lycka är något man jagar, som en medalj man ännu inte fått. Vid 53 har orden blivit tystare. Framgång är inte längre något man visar upp. Det är något man känner igen. Någon att älska. Någon som älskar tillbaka. Relationer som bär. Ett liv som fungerar, oftare än det faller.

Det var inte jag som ändrades först. Det var ordningen på det som betyder något. Det som en gång kom i andra hand står nu först. Och det som en gång stod först… får stå tillbaka. 

Det är inte ribban som sänkts.
Det är sporten som bytts.

Förnöjsamhet är inte att ge upp. Det är att sluta bråka med verkligheten. Att förstå att allt inte måste maxas för att räknas. Att det finns en stillsam styrka i att saker bara funkar. Och i att man själv gör det, även när de inte gör det.

Kanske är det där det landar.

Vid 33 försöker man få livet att bli rätt. Vid 53 har man börjat bli rätt i livet.
Och då spelar det mindre roll hur högt man hoppade.
Det viktiga är vilka som sitter kvar bredvid en när man slutar.