Om att se klart igen!

Min pappa sa något i veckan som fastnade i mig. Efter att länge levt med dimmig syn vågade han till slut operera sin grå starr. När jag frågade hur det kändes svarade han:

"Det är som att någon har tänt lampan. Jag ser på långt håll igen. Allt är så ljust och vackert."

Jag har idisslat de orden ett par dagar. Tänkt på vardagen. På jobbet. Vi får också "starr" i vardagen. I arbetslivet. Inte i ögonen, men i blicken. Hur vi ser på varandra, uppgifter, möjligheter. Det smyger sig på: kommentarer som drar ner, problem som går i repris, ett stilla "det där går nog inte". Till slut tittar man, men ser inte klart.

Jag känner igen det i mig själv. Hur fokus glider mot det som skaver istället för det som fungerar. Hur blicken blir snävare, mörkare. Och plötsligt krymper världen lite.

I en grupp får "starren" fäste när nyfikenheten tystnar. När vi slutar fråga och börjar anta. När vi inte vågar prova, misslyckas, prova igen. När blicken fastnar på brister istället för rörelse.

Men kanske är det finaste att förändringen också kan komma snabbt. Ibland räcker det att någon tänder lampan. Frågan är bara: vem vill ta ansvar för knappen? En kollega som lyfter det som funkar. Någon som ser potential. Ett ärligt samtal. Eller en liten justering i perspektiv: Vad är möjligt här, egentligen? För när ljuset kommer tillbaka händer något. Samma arbete, samma människor… men det känns annorlunda. Klarare. Lättare. Lite mer levande. Man ser vägar där det nyss var stopp.

Vi kan nog inte undvika att "starren" uppstår. Men vi kan bli bättre på att se den och hjälpa varandra att operera bort den. Att välja blicken, ibland medvetet. Att stanna upp och fråga: 

Vad är det jag missar just nu?

Och… vad händer om jag släpper in lite mer ljus?
För kanske är det så enkelt (och så svårt): Möjligheter saknas inte alltid.
Ibland har vi bara glömt att tända lampan.