Det har alltid handlat om att resa sig

En sak vi alla har gemensamt är att vi blivit sårade någon gång. Någon gång har vi sårat någon annan. Vi har alla fallit, tappat greppet, upplevt en kris, en sorg.

När jag var yngre och framgången flåsade i nacken trodde jag att styrka handlade om att inte falla, att inte misslyckas. Att hålla ihop, aldrig visa sprickorna.

Sen kom kraschen, sedan en till. Och jag insåg att jag hade fel. Det som formade mig var inte dagen jag föll. Det var alla dagar efteråt. De där tysta morgnarna då jag inte visste om jag orkade, men reste mig ändå. Steg för steg, utan att någon såg.

Ingen kris frågar om lov. Den kommer när den vill, river ner det vi byggt, och lämnar oss att välja: stanna kvar i spillrorna, eller börja plocka upp bitarna. Även om vi inte vet hur den nya bilden ska se ut.
Jag har lärt mig att resning inte är en enda stor gest. Det är tusen små beslut att fortsätta. Att svara på ett mejl trots att du inte orkar. Att gå upp trots att du hellre vill stanna i sängen. Att tro på att tiden är min bäste även en dag till, även utan bevis för att det ska gå bra.

För ett tag sedan pratade jag med en vän som haft det tufft ett tag. Jag hörde en trötthet i rösten som gjorde mig ledsen. En känsla av att ha rest sig så många gånger att frågan "varför ska jag det igen?" känns fullt rimlig.

Jag önskade att jag kunde låna bort mina ögon för en stund. Min blick. Sopa undan de mörka, falska föreställningar som ibland lägger sig som ett filter över allt vi ser om oss själva.

Jag tänker på dig min vän…

Utmaningen i livet har aldrig varit att inte falla, eller att aldrig tappa greppet. Den har alltid handlat om att resa sig! Även när man inte ser varför.

Så nej! Livet handlar inte om att aldrig falla. Det handlar om vem du blir när du reser dig. Vad du bär med dig. Och vem du väljer att vara, på andra sidan.