Han drömde om att komma för sent till jobbet

Jag satt med en kille vars historia var så mörk att jag knappt visste vad jag skulle säga.
22 år av flykt.

Våld. Död. Misshandel. Svek. Och en flykt som så ofta ledde rakt in i ännu mer mörker och ångest.
Jag frågade honom: "Vad drömmer du om?"

Hans svar har stannat kvar i mig.
"Jag längtar efter vanliga problem. Att komma för sent till jobbet. Missa bussen. Glömma koden till kortet… Tänk om mina problem var på den nivån. Vad underbart det skulle vara."

Jag åkte hem med både hopp och förtvivlan i kroppen. Jag grät en skvätt över hur fruktansvärt orättvist livet kan vara. Över unga människor som växer upp i misär, i våld, i total avsaknad av kärlek och trygghet. Människor som aldrig fått de där självklara förutsättningarna som så många av oss tar för givna.
Många av er som läser detta vet vad mörker är. Vad smärta är. Hur det känns när livet lämnar sår som inte syns utanpå.

Vi bär alla på ett förflutet. Och samtidigt på en framtid. Både svärta och ljus.
En mörk historia behöver inte vara slutet på berättelsen.

Vi bär alla på ett frö. Ett frö till något nytt. Till hopp. Till liv. Till en framtid som ser annorlunda ut.
Det fröet finns i oss alla. Det behöver bara ljus. Värme. Någon som stannar kvar. Någon som tror. Någon som ser det som ännu inte syns.

Kanske är det en del av det vi är skapade för. Kanske är det vårt gemensamma kall.

Att vara det ljuset för någon annan.
Att ge värme där det har varit kallt.
Att vattna det som håller på att torka ut.
Att hjälpa människor att blomma, även när de själva inte längre tror att det är möjligt. 

Så idag tänker jag på honom.

Jag tänker på alla människor vars berättelser vi aldrig får höra. På alla som bär saker i tysthet. På alla som längtar efter så enkla problem som att missa bussen.

Och jag tänker: Det är inte för sent.

Det måste finnas en väg från mörker till ljus. Ett frö kan börja gro även efter många år.
Jag vill tro att allt är möjligt. Jag måste tro det.

För honom.
För dig.
För mig.
För oss alla.