Allt var i ordning - utom jag!

I fredags kom jag hem, fortfarande kvar i huvudet någon helt annanstans.
Ni vet hur det är… kroppen kliver innanför dörren, men tankarna är kvar i mejlen, mötet, utmaningarna, allt det där som snurrar.

Och där står Kristin, min fru. Hon har adventspyntat hela huset. Börjat tända ljus, fixat detaljer, gjort det sådär varmt och ombonat som bara hon kan.
Och jag?

Jag går rakt igenom huset… utan att se någonting. Hon tittar på mig och säger: "Har du inte märkt något?"
Och det hade jag inte. Inte en enda grej. Det var som att jag vandrat rakt förbi allt hon gjort, på väg i min egen inre värld.

Och den här morgonen slog det mig: Hur mycket missar vi inte i livet bara för att blicken är inställd på helt fel håll?

Vi tolkar människor genom gamla filter. Vi ser problem snabbare än vi ser allt som faktiskt är bra. Som pojken som inte pratade förrän han var fyra och blev avfärdad som hopplös… och visade sig vara Einstein. Vår blick berättar ofta mer om oss själva än om världen runt oss.

Jag märker det hos mig själv också. När jag lyfter blicken. När jag blir lite mer närvarande, lite mer nyfiken… då ser jag saker som var där hela tiden. Bara väntade.
Och på jobbet är det exakt likadant.

Vi rusar förbi det goda. Vi kliver in och startar autopiloten direkt: "Vad ska göras? Vad brinner? Vad ligger efter?" Men tänk om vi, bara några sekunder, tog in det vi möter? Kollegan som försökt få till något bättre. Små förändringar som ingen nämnt. Det goda som redan finns, men som lätt drunknar i allt som måste hinnas med.

När vi ser det… händer något.
Stämningen förändras.
Relationerna förändras.
Och vi själva förändras.

Det börjar med att inte bara titta. Utan faktiskt se. Och där står man, mitt i allt det fina, och inser att allt varit i ordning – utom jag.