Är du också en riddare vid midnatt?

Jag är en nattlig fäktare av rang. Inte alla nätter. Men då och då…vid midnatt (ibland vid 03:00 tiden) snör jag på mig min osynliga rustning, vässar tankarna till svärd och rider ut mot drakar av tvivel, oro, skuld och gamla konversationer jag borde ha hanterat annorlunda 2014.

Och där i mörkret känns allt så verkligt. Draken andas het ångest över bröstkorgen. Allt är stort. Hotfullt. Oöverkomligt.

Jag strider tappert i timmar. Analyserar, tänker, omformulerar, försvarar, attackerar. En riddare i full mental rustning. Alltid redo. Aldrig klar!

Men så kommer morgonen. Och i det första ljuset ser jag den där "draken" för vad den var: En liten fågel med dålig timing. Inte farlig. Bara högljudd.

Och jag inser… jag gav den kraften. Jag gjorde den större än den var. För det är så det funkar:
Ju mer uppmärksamhet vi ger våra inre fiender, tankar, rädslor, gamla spöken… desto mer inflytande får de över oss.

Så jag övar på att välja mina strider. Att känna igen när det bara är en liten fågel som flaxar och inte slösa natten på att slåss mot skuggor.

För allt som får min energi… växer. Och jag har börjat spara den till sånt som faktiskt betyder något.