Hennes spår, mitt arv!

"Pappa skulle dö UTAN mamma. Och mamma skulle dö MED pappa."

Orden kom från en ung kille jag mötte för några år sedan. Han hade levt större delen av sitt liv på fel sida av lagen – kriminalitet, våld, droger – men det var inte det som berörde mig mest. Det var hans berättelse om hur allt började. Hemma.

Han växte upp med en pappa som drack och en mamma som försvann in i medberoende.
Och mitt i allt: ett barn som försökte hålla ihop två vuxna som långsamt föll isär. Hans uppgift var glasklar, men omöjlig: Att rädda familjen. Skydda det som inte gick att skydda. Att balansera det obalanserbara. Att vara limmet mellan två människor som båda höll på att gå sönder.

Jag glömmer aldrig hans ögon när han sa det. Och jag har burit med mig hans ord sen dess. De ekar i mig ibland, när jag själv tappar fotfästet – fast på andra sätt.
För min kamp är annorlunda. Kanske enklare. Men ändå verklig. En ständig dragkamp där inne:

* Viljan som vill maxa livet.
* Känslan som vill stanna upp.
* Handlingen som fastnat i väntan… med en halv kopp kallt kaffe i handen.

Det är lätt att känna att man borde klara mer. Orka mer. Vara mer. Och samtidigt längta efter att bara få vara… nog.

Jag tror inte vi ska jämföra smärta. Men vi kan bära varandras berättelser.
Hans erfarenhet gör min verklighet mjukare. Mer tacksam.
Och när jag ser tillbaka ser jag också spåren av en annan kraft i mitt liv:

❤️Min mamma!

Kvinnan som lärde mig att tro. En Guds tro som tar sig igenom de mörkaste dalarna. Kvinnan Som tog mig i handen och visade vad medmänsklighet betyder – på barnsjukhuset och slummen i Argentina, mitt bland barn som andra inte ville se. Dag efter dag. Veckor som blev till år. Och år som blev hennes livs berättelse. Mina spår!

Hon bar sin kamp i tysthet, med styrka och kärlek. Och jag? Jag bär hennes arv. Märkt för livet.
Så nej, jag har inte alla svar. Men jag försöker. Att få vilja, känsla och handling att andas i samma takt.
Och ibland – bara ibland – då känns det faktiskt som om jag lyckas. Att jag verkligen är mammas stolthet.
Tack mamma, för att du fortfarande går före. För att du visar att kärlek faktiskt kan förändra världen – ett steg, ett hjärta, ett människa (ett barn) i taget. Du är min hjälte!!