Kan du ge mig hopp?

Det var vad hon frågade, gång på gång, under månader av undersökningar för misstänkt cancer. Men svaret blev alltid detsamma: "Nej, vi kan bara ge fakta."
Till slut kom beskedet – den sortens dom där allt faller. Hopplöst. Obotligt. Men samma kväll ringde läkaren tillbaka. Ett nytt provsvar. En ny behandling. En öppning mot liv.
Ett mirakel, sa hon.

Men det som stannade kvar i mig var inte vändningen… utan hennes ord:
"Hade bara någon vågat ge mig en gnutta hopp under resans gång …hade det gjort såå mycket"
Och jag undrar: Hur många runt oss går just nu och väntar på en sådan blick, ett sådant ord? Vi tror ofta att hopp kräver stora lösningar. Men ibland är det bara närvaro. En vänlig fråga. Ett enkelt "jag ser dig". Det vi säger. Eller inte säger… spelar roll.

☀️ I sommar vill jag vara en Hoppgivare. Att då och då överraska någon med hopp! Det betyder inte att blunda för det svåra. Det betyder att våga vara människa när någon annan håller på att tappa greppet.

Och du? Du bär också det hoppet i dig. Låt det inte bli kvar. Någon behöver det.

Nu tar jag semester – en paus från både jobb och sociala medier. Hoppfull sommar önskar jag er alla! Vi hörs i augusti.