Känslor utan körkort!

Det händer mig oftare än jag vill erkänna. En känsla dyker upp, starkare än jag väntat mig, och plötsligt reagerar jag på ett sätt jag inte ens känner igen. Som om känslan tar över ratten och kör rakt åt ett håll jag inte vill.

Kanske känner du igen det?

Vi kan inte styra våra känslor. De bara kommer, ibland som stilla vågor, ibland som stormar. Men vi kan alltid ta ansvar för hur vi svarar på dem. Det är där friheten börjar. Ansvar är som en bred motorväg som leder mot det meningsfulla i livet.

Men på båda sidorna av vägen finns diken:

• I det ena fastnar vi som Offer – där allt känns hopplöst och orättvist.
• I det andra använder vi Manipulation – där vi försöker styra andra med våra känslor för att slippa möta oss själva.

Tänk dig en situation på jobbet: du presenterar en idé på ett möte och blir avbruten. Direkt kan manipulation kicka in. Du höjer rösten lite för mycket, blir sarkastisk eller klappar igen locket för att markera ditt missnöje. När ingen plockar upp det halkar du över i offerrollen: "det är ändå ingen som lyssnar på mig, jag får aldrig en chans här". Plötsligt sitter du fast i dikena, helt styrd av känslan, och allt ansvar är som bortblåst.

Jag har klivit ner i båda dikena. Jag vet hur lätt det är att pendla mellan dem. Från frustration till självömkan. Men när jag väljer ansvar händer något. Inte för att känslorna tystnar, utan för att jag blir större än dem. Jag kan känna, men ändå välja.

Så frågan blir:
Vilken väg väljer du nästa gång känslorna försöker ta över ratten… motorvägen, eller dikena? Du har egentligen inget val om du vill växa. Känslor har inget körkort!