- som en gammal släkting som alltid drar samma historia.

Har du brottats med egot någon gång? Det gör jag! Jag nämnde det för en vän. Han sa: "Men du är ju inte självisk?"

Och nej, det är ju inte riktigt samma sak.

Självisk är att sätta sig själv först – medvetet, ibland på andras bekostnad.
Egot däremot… det handlar mer om att vilja ha rätt. Bli sedd. Vara viktig.
Och ja – där känner jag igen mig. Jag gillar mitt eget perspektiv. Kanske lite för mycket ibland. Men vem gör inte det?

Egot är ju inte ute efter sanning – det vill vinna. Det växer i motstånd. Behöver en fiende för att känna sig stark. Som 20-åring älskade jag det där. Debatt, diskussion, lite gnista. Nu, som 52, är det mest tröttsamt. Tanken dyker upp då och då "varför tar alla sig själva på så himla stort allvar"?
Men egot har andra tricks också. Rädsla till exempel. Inte för att vara svag – utan för att inte räknas. Så vi strider. För vårt jag. Med ord, åsikter, försvarstal. Och jag? Jag har ett helt ordförråd redo. Det vet ni. Jag är en duktig ordbajsare

Men kanske är styrka inte att få sista ordet – utan att inte behöva ha det.
Kanske handlar styrka inte om att vinna ett argument – utan om att våga släppa taget.
Kanske behöver jag inte välja sida – bara välja att vara närvarande.
Kanske är stillhet inte ett nederlag, utan en paus där egot får vila en stund.

Att tysta egot är inte att förlora – det är att göra plats.

Och vet du – ibland hör jag egot dra igång med sitt snack om "rätt" och "fel".Jag brukar låta det hållas en stund – som en gammal släkting som alltid drar samma historia. Sen ler jag lite, säger "tack för din input", och går och gör en macka istället.

Det är kanske inte upplysning. Men det är frid. Och ibland räcker det rätt långt.