Om vi satt mittemot varandra nu – du med armarna i kors och skeptisk blick – så skulle jag inte börja med stora livsråd. Jag vet att du skulle himla med ögonen. Så vi skippar det. Men jag skulle ändå vilja säga några saker. Inte för att jag har allt på plats (det får du släppa direkt), utan för att...

"Pappa skulle dö UTAN mamma. Och mamma skulle dö MED pappa."

Det är något som gnager. Jag vet inte exakt vad det är. Jag borde vara överlycklig, tacksam, nöjd. På pappret är allt väldigt bra. Så ser min omgivning på det.

Har du brottats med egot någon gång? Det gör jag! Jag nämnde det för en vän. Han sa: "Men du är ju inte självisk?"

Någon sa det från scenen. Det var på aktörskonferensen jag deltog i veckan som gått. Jag minns inte vem det var som yppade orden. Men frasen har bott i mig sen dess. Jag har idisslat den - "ge människor kontext"
Folk gör sitt bästa. Oftast. Men vi dömer ändå – snabbt, slarvigt och gärna.

Hans hals, ansikte och armar var täckta av tatueringar – berättelser inristade i huden, ärr både synliga och osynliga.

Känner du det också? Den där gnagande känslan av att världen svajar och att vi har allt mindre att säga till om? Beslut fattas långt bort men påverkar oss direkt. Strukturer vi litat på känns plötsligt sköra. Och mitt i allt: maktlöshet.

En vän sa det en gång när jag klev in i rummet: "Det hörs när du har anlänt. Man tar aldrig fel när skratten fyller lokalen – det är Daniel som kommer! Du har en last, min vän… du älskar att skratta!"

Sitter och tittar på Aktuellt. Jag lyssnar till en fästmö som mist sin fästman, Salim, i attacken på Campus Risbergska. Hennes sorg är påtaglig. Hemsk. Obegriplig. Men också nödvändig.