Älskar du mig trots att jag äter snorgubbar?

Dottern satt i baksätet i bilen och "plockade ner sina tavlor". I min iver att fostra en fin dam av henne sa jag lite barskt medan jag tittade på henne i backspegeln: "FY vad äckligt Ester, man äter inte snorgubbar". Hon tittade snett ner i bilsätet... efter några sekunder tittade hon in i backspegeln för att möta min blick. Med bekymrade ögon frågar hon: "Älskar du mig trots att jag äter snorgubbar"?

Den känslan känner man ju igen. Är det ok att jag inte alltid håller måttet? Om jag inte är lika bra eller duktig som du får jag ändå vara med? Nog gör vi så alla lite till mans. Att när vi får kritik känns det som att vi inte håller mottet i en grupp och utanförskapet smyger sig på? Är man borta från arbetsplatsen på grund av utmattning under en period, kommer man tillbaka med den tysta frågan "Älskar de mig trots att jag....".

Problemet är att om vi Zoomar in i någon detalj i samspelet, relationen eller någon arena i livet så jämför vi oss neråt. Måttstocken kommer fram och vi underkänner oss själva. Vi mår inte bra av det! Om vi däremot Zoomar ut och ser hela bilden så kommer tacksamheten och lyckan. Min dotter är mer än en snorätande 4 åring. Hon är omtänksam, slagfärdig, rolig, kärleksfull och en spjuver. När du och jag zoomar in.... Så behöver vi ibland hjälp av andra att zooma ut. Även du har ett liv som inte bara mäts av "en händelse i baksätet av en bil".