Att vara Chef är som att gå ner i vikt!

Finns det något retligare än att städa hela huset och ens partner inte lägger märke till det? Eller som barn vänta på att pappa ska komma hem så man får visa vad man byggt och kanske bygga vidare tillsammans men sent inse att han hade andra planer?

Eftersmaken? Besvikelse
Känslan? Jag och det jag gör är betydelselöst.

En utav mina första chefer i livet skapade exakt samma känsla och tankar hos mig. Jag fick aldrig feedback på det jag gjorde och det enda han var intresserad av var att jag gjorde skäl för min lön. Han brukade öppna dörren till mitt kontor en eller två gånger i veckan med frågan "du har väl att göra?".

Jag har tack och lov haft bättre chefer sedan dess. De bästa har haft några saker gemensamt:

- Närvarande
Jag gillar ordet närvaro. För den slutar med ro! Arbetsro. Det är väl det som blir konsekvensen av det närvarande ledarskapet. Tillgänglig för att skapa riktning, gränser, beslut och framför allt relation.

- Tillitsskapande
Närvaro + tid (närvaro) = tillit. Ibland är ledarskap ren matematik. Och då tänker jag inte på kronor och ören. Investerad tid hos medarbetarna skapar tillit.

- Ögon, öron & hjärta
Uppenbart men kanske svårast. Alla har ögon, öron och hjärtan. Skillnaden är när de är riktade mot mig. En chef som ser hur jag mår, lyssnar på mig och känner med mig. Kan något slå det?

Allt detta kan ju låta klyschigt och visst... oändligt många forskningsresultat pekar åt samma håll. Men i slutändan handlar det om övertygelse. Min övertygelse som chef. Och att välja leva efter den övertygelsen. Annars blir det som när jag var på årlig hälsokontroll. Den överviktiga läkaren gick igenom alla resultat med mig och sa: "Allt ser bra ut utom ditt midjemått. Det måste du göra något åt." Utan att tänka på det gick min blick på hans mage.... vilket han la märke till och sa: "jag vet, det är inte lätt. Men de säger att det handlar om val!"

Kan man gå ner i vikt? Ja, då kan man också bli en bra chef? Det handlar om prioriteringar :) Håller du med?