Bromsa i uppförsbacke?

Inget består för evigt. Jo, problem! De verkar iaf göra det. Oavsett hur många lösningar vi kommer på till gamla problem. Så dyker det alltid upp ett nytt :) Ibland står de i kö. Finns det ingen ände på de? Rörelsen verkar vara evig och liksom loopar. Kaos till ordning. Ordning blir kaos och så är vi igång igen.

Ostoppbara. Men någonstans i loopen finner vi det meningsfulla. Kanske även glädjen. Precis i övergången. I gränsen mellan kaos och ordning. Mellan problemet och ögonblicket vi finner lösningen till den.
Tillfredsställelsen är total. Hur litet den är så kan glädjen bli stor. Tänk dig stunden då flugsmällan uppfanns. Nålsögat. Tandpetaren. Hjulet, skruven, suddet, gemet. Eller när uppgivenheten och rädslan syns i blicken hos en 5 åring som ska försöka lära sig cykla. Räddsla blir eufori när det plötsligt funkar.

Låt problemen göra det de ska. Transportera oss! Skapa nya vägar. Tända hoppets låga. Finna det meningsfulla. Upptäcka glädjen. För någonstans på problemens väg finns lösningen.
Sättet att hantera de höjer eller smular vår trovärdighet. Polerar och formar något nytt. Glänsande eller vasst? Håller vi ut mognar vi. Stärker vad vi håller högt.

Nog kan det kännas överoptimistisk att säga "omfamna problemen". Hellre en ny lösning än ytterligare ett problem. Men att bromsa i en uppförsbacke gör inte resan kortare eller bättre.

Två enkla tips:

🌟 Lyft blicken något. Någonstans där framme finns lösningen. Tiden är din bästa vän.

🌟 Våga dela! Sök någon/några att dela din utmaning med. Kanske lösningen finns i din väns perspektiv. Som ordspråket säger: "Delad börda är hälften så tung."