Pussnödig?

Klockan var strax efter 19 igår kväll. Det var då jag hörde ordet första gången. "Jag är pussnödig, pappa". Vardagen består ju ofta av rutiner. Upprepningar. Särskilt med små barn. Det finns en viss trygghet i det. När klockan slår sju på kvällen börjar nattningsrutinen hemma. Byta till pijamas, borsta tänder, kissa, läsa bok... men så plötsligt händer det. Det som förändrade hela den gråa, regniga höstvardagskvällen.

Ord jag aldrig hört förr. En önskan som förenar. Ett oemotståndlig bön på en toalett!
Vågar du säga att du är pussnödig? Lunchade igår med en god vän och vi råkade prata om bekräftelsebehov. Vilket sammanträffande :). Är det fel att önska bli bekräftad? Varför har vissa av oss svårt att ta emot uppmuntran? Jag låg och tänkte innan jag somnade. Jag skulle kunna tänka mig att jobba på ett företag som har värderingen "Vi är pussnödiga". Jag tror att alla arbetsplatser skulle må bra, skapa bättre resultat om vi matade bekräftelsebehovsmontret lite mer. Låt oss bli som min lilla Ester när vi verkligen behöver lite uppmuntran. Det finns bara fördelar med. Säg orden högt "jag är pussnödig" 💋:)